dockvrån

• man vaknar klockan 12.15 och måste kolla utgående samtal i mobilen, för att ta reda på om man ringt och sjukskrivit sig på morgonen.
• barnen som leker utanför är ett störande moment, men man är för trött för att kliva ur sängen och stänga fönstret.
• man googlar en låttext, börjar spela orena ackord på gitarren och ur munnen kommer bara krax.
• man pratar en stund i telefonen och börjar efter det uppleva smärta i armen och då har man dessutom redan glömt vem det var man pratat med.
• man annonserar på Facebook, sökandes ett immunförsvar.

Idag är jag sjuk och ynklig. Stefan beskrev mig som om jag ser gråtfärdig ut hela tiden, så jag antar att jag inte ser så kry ut heller, för en gångs skull. Annars brukar folk påstå att jag ser pigg och fräsch ut, trots att jag mår pyton. Det är nästan lite retligt, som om man blir misstrodd.

Har sovit sammanlagt 5,5 h idag, så något är galet. Halsen gör förbenat ont och huvudet dunkar. Dagissjuka, så här lagom efter semestern, när man precis börjat komma in i sina rutiner. Jag gillar rutiner. Det känns tryggt att veta ungefär hur dagen kommer att se ut. Visst är väl överraskningar alltid välkomna, åtminstone de av den trevligare sorten, men just de här sakerna som blir "som vanligt" känns trevliga tycker jag.

---

Jag är väl lite knäpp som trivs med mina rutiner. Galningar kanske måste ha sådana för att finna någon slags struktur i livet.

---

Steffe drog just iväg för att "skjuta" lite med sin jägarkomis, Andreas, så jag sitter väl här och tycker lite synd om mig själv. I vanliga fall hade jag fixat något gott att knapra på framför TV:n, men nu gör det bara ont att svälja, så jag hoppas på att det åtminstone finns något vettigt på dumburken som kan fånga min uppmärksamhet tills jag däckar nästa gång.

Cykeln fungerar hur som helst utmärkt. Inget krångel med växlarna heller, vilket jag nästan väntat mig, eftersom den stått utomhus utan skydd i väder och vind. :)

---

I eftermiddag ska den här lilla familjen och mormorn åka och hälsa på Evelina <3 med familj. Eve har jag känt sedan hon var knappt ett år gammal, då hon började som dagbarn hos min mamma, så det känns som om vi är varandras extrasyskon lite grann. Idag går Eve i gymnasiet, men är sig lik både på in- och utsidan. Oj, vad åren går. (jag är gammal!) Det är lite fint att vi lyckats hålla kontakten under alla dessa år, även om vi kanske inte ses var och varannan dag, utan snarare någon gång i halvåret. Ska bli så roligt att få träffas!! :)

---

Natten var lite orolig. Tuvans täppta näsa väckte henne några gånger och hon somnade dessutom jättesent igår, så hela familjen är lite matt. Steffe och Tuvan sover nu. Jag eftersvettas mest efter cykelturerna. Tänkte nog passa på att vila en stund, jag med, så att man inte är helt väck i eftermiddag när det blir dags att åka iväg.

Nu för tiden tycker jag att jag är så skör. Sover jag illa en natt är jag som en senil-dement 90-åring hela dagen. I 20-årsåldern kunde man ju gå ut och dansa/öla halva natten och ändå vara relativt alert på jobbet dagen därpå. Å andra sidan gick det ju bra att stupa efter jobbet då. Idag finns det tusen andra saker att fixa när man kommer hem.

Bäst att ta den där tuppluren nu kanske, så att den här gamla tanten klarar av resten av dagen.

---

Jag är lyckligt lottad som kan prata om precis allt med min livskamrat. :) Ibland känner han mig bättre än vad jag själv gör och det tycker jag är så fint.

Det är inte vardagen eller stressen som sätter igång de känslor som gnager i mig, utan situationer som återkommer och följer samma mönster. Gång efter gång upplever jag samma sak, samma tankar. Samma känslor. Det skrämmer lite, eftersom jag inte gjort någonting för att försöka förändra det. Om inte jag gör det, vem ska då göra det? Man blir lätt uppgiven när man själv anser att man ansträngt sig tillräckligt för att visa vad man känner och ingenting ändå förändras och det är väl en uppgiven känsla mixat med panik över den känslan som blir en besk blandning.

Nu är jag så trött att jag knappt hänger med på mitt eget tåg, så det är väl dags att styra mot sängen.

Här började jag att skriva ett inlägg om en orättvis situation jag hamnat i, som fortfarande störde mig lite grann. När jag kommit några rader in i skrivandet såg jag en dokumentärserie, där en kvinna förlorat sin fästman och tog sitt farväl på ett fint sätt. Just då insåg jag hur löjligt litet mitt lilla problem var.

Därför tänker jag tillägna det här inlägget min älskade pappa som skulle fyllt år i söndags, om han fortfarande funnits här hos oss. Min pappa, Olle.

Två veckor innan Tuva föddes, dog pappa. Han hade varit sjuk i många år. Minns min 18-årsdag som väldigt tung. Kvällen innan åkte vi in till akuten. Pappa hade fått en stroke. Den dagen satt jag och min kompis Sara vid köksbordet och försökte plugga. Jag hade matte att ta igen. Det enda jag kunde få ner på pappret i matteblocket var ifyllda rutor som bildade svordomar.

Min pappa var alltid snäll, omtänksam, mjuk och rättvis. Han hade glimten i ögat och skojade mycket, men förstod när det var allvar, för det bodde mycket allvar där innanför skämten. Jag minns två tillfällen då pappa blivit arg på mig. Det första var när jag kastade min hamburgare på marken i ren protest, för att den inte ville ligga still mellan bröden. Det andra tillfället var när jag kallade honom för "CP", under någon slags tonårsrevolt. "CP" är ett medfött funktionshinder och ingen svordom. Det visste jag efter det och använde det aldrig igen. Annars var pappa väldigt rofylld. Särskilt när vi käkade nattmackor framför någon halvdålig rysare, eller när han satt och hängde vid köksbordet med en bok och tömde glassbyttor när jag kom hem sent. Där satt han och myste för sig själv.

Vi fick många härliga dagar och stunder tillsammans, även efter den dagen med matteblocket, men det var liksom där det började och jag insåg att pappa kanske inte var någon superhjälte.

Pappa var en kämpe. Kan inte räkna alla gånger som de ringt från intensivvårdsavdelningar och sagt att det är brådskande och att vi måste skynda oss dit för att hinna träffa pappa innan det var för sent. Gång på gång hämtade han sig och fortsatte envist kämpa.

Min pappa var en superhjälte, men även superhjältar har sina fiender. Det var inte sjukdomen som tog pappa. Han valde att avsluta medicineringen när han inte längre kunde uttrycka sig. Det hade han och mamma kommit överens om för länge sedan. Det var pappa som sade upp bekantskapen med fienden och valde ett värdigt och skonsamt sätt att lämna jordelivet på.

Jag älskar dig pappa. <3 Du fattas oss.

Jag kom fram till en sak, när jag satt här och kuckilurade för mig själv härom dagen. Jag har håvat in en jädrans massa vuxenpoäng sedan jag blev mamma. Visst, ansvarsbiten, ICA-kortet och rynkorna är ju en sak, men jag har även insett nu, att det spelar mig ingen som helst roll om solen skiner, eller om regnet står som spön i backen under semestern.

Varför måste jag komma tillbaka till jobbet, brun som en pepparkaka?

Vad spelar det för roll om vi inte kan sola och bada varje dag?

Jag behöver väl inte bevisa för någon annan hur härlig min semester har varit, genom att bränna vid fläsket, eller bättra på solrynkorna!

Tuva trivs, oavsett väder, bäst när både mamma och pappa är hemma och har tid för henne. Är Tuva nöjd, så är jag nöjd helt enkelt. I barnpoolen på baksidan har lilltrollet badat flera gånger under den första semesterperioden, när solen sken, och vi har även hunnit vara vid mormors stuga vid flera tillfällen under samma period. Vi har pysslat en del här hemma nu, under de här första två semesterveckorna och jag trivs verkligen med att gå här och pilla lite med småsaker, som man aldrig får tid för annars.

Nu vore det ju förstås mysigt med en solskensdag när vi ska till Kolmården på måndag, men så länge det inte spöregnar kan vi nog få en härlig utflykt ändå. Trevligt sällskap, god picnic-lunch och nöjda ungar kan nog inte, i mammahjärtat, (oavett om man är bonusmamma eller ej) jämföras med solsken. Som sagt; är barnen nöjda, är föräldrarna avslappnade och glada.

Jag är så tacksam! Utan min lilla familj hade jag inte kommit i närheten av den lycka jag känner idag.

Nu sover lilltrollet middag och efter lunch sätter vi väl igång för att få upp resten av sakerna på väggarna.

Det tar tid att bo in sig i ett hus. Nu har vi bott här, på Björkliden, i nästan exakt ett år och först nu vet vi hur vi vill ha det i vardagsrummet. Nästan i alla fall. :D Övervåningen fungerar för tillfället som möbelcontainer och vi använder aldrig soffgruppen där uppe. Det sägs att nedervåningen talar om vad man vill framstå som och övervåningen talar om vem man verkligen är. Vi är i sådant fall två slarvpellar med dålig smak.

Det handlar väl mest om tid och pengar. Framförallt tidsbrist. Det kostar säkert inte många slantar att måla om där uppe och klämma upp några tavlor och schyssta kuddar, gardiner och andra textilier. Frågan är bara när i hela friden man ska hinna med detta. Att ha småbarn kräver en väldig massa tid och kraft. Dessutom vill jag inte missa den här tiden i Tuvas liv. Hon blir ju aldrig liten igen, så det får helt enkelt se lite tokigt ut på övervåningen, medan vi går i skogen och plockar smultron eller hänger i lekparken.

Tuvas rum blir hur som helst väldigt fint. Lekfullt, färgrikt och allt annat än kalt. Det är väl så det ska vara?

Mina i-landsproblem - topp 5:

1. Du är på krogen och det finns inga pappershanddukar, så du försöker förgäves få tag i en bit toalettpapper att torka händerna på, men får bara tag i små tussar, som klibbar fast i sina fuktiga handflator. Retligt!

2. Det finns inget i skafferiet/kylen som du är sugen på, någon timme efter middagen. (Hur många gånger du än går dit och gläpper!)

3. "Facebook-appen till iPhone är värdelös!" -Stefan, min käre sambo och livskamrat. (Vi skrattade rätt gott åt det uttalandet efter ett "Pling: Dagens i-landsproblem" från mitt hörn av soffan.)

4. Jag har INGET att ta på mig, trots överfulla hyllor och hängare i garderoben. Jag är tjock! (Du svälter alltså inte. Grattis!)

5. Vädret är kasst, det kan man ju alltid klaga lite över, och så finns det INGET att se på någon av de 14 TV-kanalerna. Värdelöst!

Stackars Norge!

Det är fruktansvärt, det som drabbat de utsatta familjer och anhöriga som råkat ut för den sjuka mannen! Tack och lov, finns han inte ute i det fria längre. Man undrar ju hur någon kan driva igenom en sådan här sak, med tanke på under hur många år det faktiskt planerades och förbereddes.

Jag är en "Svensson", som sällan uttrycker någon politisk åsikt, eller engagerar mig i stora frågor, eftersom jag alltid känt "vad kan jag göra för skillnad?" Jag skänker en slant till en hjälporganisation varje månad och även till en naturskyddsförening, (mest för att jag har svårt att säga nej till sådant, när de ber om hjälp) men för att aktivt göra något krävs nog en person med mera tid, styrka, kraft och mod.

Jag tänker, till skillnad från väldigt många av mina facebookvänner, inte lägga till en Norsk flagga på min profilbild. Det handlar inte om att jag inte bryr mig, eller inte vill stödja kampen mot ondskan, utan snarare om det som inte syns lika tydligt här i Sverige. Det många av Nordborna glömmer bort, eller kanske inte ens vet om; nämligen de pågående inbördeskrigen i andra delar av världen, all svält, bristen på rent vatten, familjer som torteras och barn som lever på gator, eller soptippar runt om i vår värld. Regnskog skövlas för att bli toalettpapper och snart utdöda djur förlorar sina hem och/eller slaktas. Listan kan göras hur lång som helst.

Jag ser ingen flagga från något av de andra länder som drabbats av förtryck, elände eller terrordåd på någon profilbild.

Det är väl nu, när det kommer så nära inpå oss här i Sverige, som vi reagerar som starkast. Det är väl en naturlig reaktion. "Det kunde varit här. Det kunde varit jag", tänker väl de flesta, även jag. Det som sker på andra sidan jordklotet är idag vardagsmat. Nyhetskanaler serverar otäcka inslag från vissa av dessa katastrofdrabbade länder varje vecka. Det är lika givet som chips till fredagsmyset, sorgligt nog.

Visst måste vi stötta vårt grannland, absolut! Jag önskar bara att människor och djur runt om i världen hade lika stort stöd, oavsett placering på jordklotet, i- eller u-länder, städer eller skogar.